Nu går vi vidare

Idag lämnade vi Koh Samui. Vi har bara varit på ön i fyra månader men ändå är det så otroligt starka känslor som kommer upp till ytan idag. När vårt plan flög in över Samuis grönskande berg den där februaridagen så trodde vi att vi det var vårt framtida hem vi såg framför oss. Alla bitar var på plats. Distansjobb, plats för Leon på internationellt dagis. Vi var redo för något annat. Vi valde bort tillvaron i Göteborg för att vi längtade bort. Vi ville se något annat, ge oss och våra barn en annan morgon att vakna upp till. Annorlunda dagar. Tvinga oss själva att leva annorlunda jämfört med tillvaron i Göteborg.

Idag kom vi till Bangkok, en stad som aldrig upphör att förvåna mig. Vi flyttade in på 34:e våningen med en utsikt som tar andan ur mig. Att komma från lilla, lilla Samui till galna Bangkok är som att flytta från underjorden till månen. Vi är helt chockade över att ha hur mycket varmvatten som helst, elektricitet dygnet runt, inga ödlor i köket och ett internet som finns där nästan jämnt.

Att bo så högt upp i ett hus som vi gör nu är helt nytt för mig. En riktig skyskrapa liksom. Trettiofyra våningar. Det åskar mycket i Bangkok nu eftersom dagarna är väldigt varma och fuktiga. Här uppe låter det som om det åskar precis utanför fönstret. Mellan fem och sex varje morgon brakar ovädret lös ordentligt. Blixtarna lyser upp hela rummet och första morgonen var jag lite orolig att huset skulle stå kvar.

Att arbeta i Thailand känns lite som att ha sprungit ett maraton med snöskor. Visserligen tar jag med mig minst två riktigt bra projekt med mig tillbaks till Sverige och visserligen kommer vi öppna en butik på Koh Samui i oktober men nu är jag banne mig helt färdig. Att byta kultur, både yrkesmässigt och privat är påfrestande.

Vi åkte till Khao San Road igen för första gången på många år. Khao San är ett ställe man antingen älskar eller hatar, eller både och. Som jag. Det var nog där den startade, den envisa, krävande och återkommande kärleksaffären jag har med Thailand. En februarimorgon för nästan nio år sedan kom jag och min fru dit för första gången. Nu återvände vi med två barn. Samtidigt som vi kände hur annorlunda livet är idag jämfört med när vi kom hit första gången så kändes det för mig lite som att en cirkel slöts.

Att återvända var att blicka bakåt lika mycket som framåt. Khao San har något vi behövde då men inte idag. Lika mycket. Eller alls. Jag vet inte. En liten bit av mitt hjärta kommer nog alltid vara kvar i den fuktiga värmen, de trånga gränderna och allt det där andra som Bangkok är. Nu går vi vidare.

Solnedgång från 34:e våningen

Bangkok nattetid

Khao San Road

Joline badar med utsikt

/Finn

Weekend i Singapore

Helgen som just passerade tillbringade vi i Singapore för att förnya våra visum samtidigt som vi passade på att besöka ett land vi länge varit nyfikna på. Att flyga till Singapore tar bara två timmar från flygplatsen här på Koh Samui.

Att komma till Singapore är som att uppleva ett helt omvänt Thailand. Singapore har satsat enormt på att hålla nere trafiken och utsläppen från industrier vilket har gett otroliga resultat. I staden finns väldigt mycket grönområden bevarade och stundtals kändes det som att åka bil mitt inne i regnskogen. Att sänka temperaturen med ungefär tio grader var väldigt skönt efter senaste veckornas värmebölja då det har varit närmare fyrtio grader i skuggan. Första intrycket av Singapore var alltså rent, svalt, miljömedvetet och väldigt internationellt.

I Singapore är Malaj nationalspråket men det är väldigt mycket kinesiska influenser. Majoriteten pratar väldigt bra engelska. För Leon var det en befrielse att helt plötsligt förstå merparten av det som sägs till honom. Han är fortfarande väldigt defensiv när han inte förstår det thailändska språket, nu när han förstår engelska har han inte längre några problem med engelsktalande människor.

Vi besökte Singapore Zoo som sägs vara en av de finare djurparkerna i världen. Parken var lika fläckfri som resten av landet och djuren såg ut att ha det hundratals gånger bättre än på t.ex. Dusit Zoo i Bangkok. Leon fick till sin stora lycka se lejon men även många andra djur, bland annat vita tigrar, komodovaraner, noshörningar och jaguarer. På Singapore Zoo fanns även ett gigantiskt vattenlekland som avslutade besöket med svalka och vattenrutschbanor.

Vit tiger

Kungskobra

Komodovaranen

Succé med vattenpark

Mitt enda måste i Singapore var ett besök på Long Bar på Raffles Hotel. Hotellet var väldigt vackert och gav oss en känsla av att vara på den Franska Rivieran med alla extremt dyra butiker vi inte vågade gå in i, Luis Vitton, Hublot och Rolex bland många andra. Long Bar var fint, kolonialt inrett och med väldigt bra Singapore Slings. Såklart. Leon och Joline fick jordgubbar och grädde medan föräldrarna gick i Hemingways fotspår och sippade Sling på anrika Raffles.

Raffles

Inte långt kvar nu

Singapore Sling

En weekend i en riktigt stor stad blir lätt så intensiv att intrycken liksom inte riktigt hinner sjunka in. Vi besökte Little India, badade i hotellpoolen på taket, besökte ett kinesiskt tempel och försökte klura ut hur bönestickorna fungerade, åt indonesisk mat, lät bli att köpa dricka som smakade fågelbo, drack Asiens bästa latte och shoppade lite mer än vad vi räknat med. Vissa saker som hör småbarnsfamiljer till förändras inte oavsett var i världen man befinner sig. Som att Leon sa Jag måste kissa, sekunderna efter att flygplanet startat motorerna och man verkligen måste sitta fastspänd eller att han helt sonika var tvungen att bajsa när vi satt fast i en oändligt lång bilkö på väg hem från Singapore Zoo.

Singapore är så tillrättalagt att det nästan känns på låtsas. Hela staden hade lika gärna kunnat vara en väldigt ren kuliss i en väldigt ren film. Människorna är väldigt servicemedvetna och artiga. Leon blev till och med kallad för Sir, och han är inte ens fyra år.

Samma del av världen som Thailand men ändå så fundamentalt annorlunda. Det går till och med att dricka kranvattnet i Singapore. Det känns som om Thailand och Singapore har utvecklats parallellt, men på helt olika sätt, med helt annorlunda inställning och med helt olika mål.

Singapore är definitivt värt ett besök!

Hela grundidén med Singapore

Färgglad stad

Tempel

Little India

Buddha mitt i staden

/Finn

Sista dagarna på Sunshine Tots

Förra veckan låg det ett brev Leons dagisväska som väldigt kortfattat förklarade att förskolan Sunshine Tot’s kommer avsluta sin verksamhet. Dagis stänger alltså. Inte nog med att vi fick det beskedet via ett brev, vi hittade även brevet på morgonen ungefär två minuter innan jag skulle gå och lämna Leon. Just då förstod jag verkligen inte vad det innebär. Det var mer ”dagis stänger, säg hejdå till mamma, kiss kiss, bye bye”.

Den morgonen var det lite upploppsstämning utanför dagisgrindarna. Det är många arga föräldrar som nu inte längre har en aning om vad de ska göra med sin barnomsorg. Här på Samui finns det några andra internationella förskolor, en är orimligt dyr, alltså jättedyr. En innebär två timmars pendling per dag plus att de har en nedre åldergräns på 2,5 år, vilket gör att Joline inte kan börja där i höst som planerat. Grejen är att Marc och Faye som startade Sunshine Tots gjorde det just för att de själva inte var nöjda med hur barnomsorgen på Koh Samui såg ut.

Sunshine Tots har verkligen varit fantastiskt, både för Leon och för oss. Han har lärt sig engelska och fått massor med nya kompisar. Imorse när vi gick vanliga vägen till dagis kändes det lite sorgligt. För Leon har det här blivit hans vardag. Att ha dagisuniform, prata engelska, gå dagisvägen på morgonen i trettiofem graders värme. Slänga stenar i röret bredvid buffelns betesplätt, titta på palmerna och kontrollera om papayorna längs med vägen har mognat. Hålla utkik efter ormar och klappa dagiskatten lite. För honom tog det ett tag innan alla frågetecken kring det nya dagiset rätades ut och nu kommer det återigen att se helt annorlunda ut framöver.

Tydligen är det många föräldrar som inte har betalat avgifterna, vilket har gjort att det inte längre fungerar ekonomiskt. Jag förstår att det inte fungerar för Marc och Faye, det enda jag önskar är att vi hade fått lite längre varsel.

På tisdag går Leon sin sista dag på Sunshine Tots så dagarna kommer se helt annorlunda ut. Han tror att han ska ha sommarlov, vilket i och för sig stämmer. På ett sätt.

Sunshine Tots

/Finn

Premiär för Taekwondo

Oftast handlar vi mat på Big C supercenter. Där finns allt. Jag tror att vi har koll på ungefär hälften av alla matvaror som säljs. Resten är mystiska thailändska och kinesiska matvaror vi inte riktigt vet vad man ska göra med. Leon älskar Big C. Där finns leksaksavdelning, hoppborg och arkadhall. Ett extra stort plus är att det utanför själva köpcentrat ligger en Taekwondoklubb. Jag och Leon har varit där och tittat några gånger, han är väldigt intresserad av olika typer av kampsport. Han fick följa med mig till kickboxningen i Göteborg första gången strax innan han var två år. Han vill gärna boxas med boxhandskar och sparka på säcken.

Han brukar prata om att han ska få gå på Taekwondon när han blir större. Vi har pratat om att man måste lyssna på sensei, göra som han säger eller visar (eftersom träningen nästan bara är på thailändska), att det är jobbigt. Leon vill träna ändå. Egentligen ska man vara fyra år för att få provträna i barngruppen. Leon är precis tre och ett halvt så vi försökte ändå.

Träningen är två timmar lång, vilket är väldigt lång tid för små barn att behålla fokus. Leon var yngst och hängde med så gott han kunde. Han har inte lika bra motorik som de äldre barnen och hade svårt att hålla koll på armar och ben samtidigt. Han höll ut hela passet, även om han tappade intresset den sista kvarten.

Jag tror att kampsportsklubbar är fantastiskt givande miljöer för barn. De lär sig motorik och koordination, kroppskontroll, disciplin och respekt mot tränare och klubbkamrater. Framför allt så har de roligt. Leon vill gärna fortsätta gå på Taekwondo och så länge han har roligt ska han självklart få göra det.

Minst och blondast

Uppställning

Korrigering av sensei

Korrigering igen

Övar på sparkarna

Taekwondo kräver koncentration

/Finn

Värme- och ormsäsong

Vi har verkligen värmesäsong nu. Ibland är det fyrtio grader i skuggan. Min hjärna presterar inte på topp när det är så varmt kan man säga. En morgon på gymmet försökte jag grymtande stoppa i kontakten till min MP3-spelares hörlurar i tandskyddets andningshål. Det tog ett tag innan jag förstod varför det inte fungerade.

Leon är nog den i familjen som klarar hettan bäst, han utbrast helt spontant ”Åh vad fint det är här” när vi under den stekande solen gick ner till vår favoritmiddagsförsäljare i Fisherman’s village för att köpa Pad Thai med seafood. Han älskar verkligen tillvaron här, även om han fortfarande blir rädd för thailändska tjejer när de blir för närgångna. Hans stolthet när han kan prata engelska med främmande människor går inte att missa.

Pad Thai med musslor, räkor, bläckfisk, ägg och tofu

Värmesäsongen innebär tydligen också ormsäsong. Senaste veckorna har vi stött på fler ormar än vad jag gjort tidigare i hela livet. I morse såg jag och Leon en grön lång rackare bara några få meter från oss på väg till dagis. ”Snake!” Ropade Leon. ”Green snake, ska vi gå och titta på den?” Det gjorde vi såklart inte utan ormen fick ringla iväg in i buskarna. Jag sneglade på den och tyckte den såg misstänkt lik ut den orm som höll på att skrämma ihjäl mig när jag höll på att trampa på den i trappan upp till vår altan. Det ligger fler ormar på vägarna nu också, platta, långa ormchips. Så värmen får dem nog att bli mer aktiva.

Andra djur Leon gillar är apor. Vi spanar i träden utanför hans fönster och hoppas att få se en Gibbon, de finns nämligen vilt här. Den enda apa vi sett var en stackars fångad Gibbon på Paradise Park Farm som är en kombinerad naturpark och utsiktsplats uppe på Khao Pom som är Koh Samuis högsta berg. Paradise Park Farm har ändå gott rykte om sig att ta väl hand om djuren som hålls där. Med thailändska mått kanske, för att hålla en apa kedjad i en två meter lång kedja med en trehjuling är knappast passande djurvård. Utsikten från Khao Pom var enastående och det var skönt att komma upp på lite höjd så att värmen inte blev lika extrem.

Sur padda som kröp in i min sko under natten

Solnedgång från altanen

Jag och Joline kollar in djuren på Paradise Park Farm

Promenad uppe på Khao Pom

Pool med utsikt

/Finn

”See you tomorrow Joliiine!”

Jag ska vara ärlig och säga att jag har tagit lite av en bloggpaus efter skrivandet i GP-bloggen, behöver tömma min hjärna lite.

Det är riktigt hett nu. 40 grader i skuggan, hög luftfuktighet och vindstilla. Vi har fördubblat vår vattenkonsumtion och kånkar hem tio liter vatten varje dag.

Jag och Joline hänger rätt mycket inne på köpcentrat Big C där det är svalt för henne och hon stortrivs med att utforska alla affärer och leka med thailändarna, tre år som åttio år. De vet vad hon heter och springer och ropar efter henne när vi kommer. Oftast blir hon sprallig och småvild, viftar med hela kroppen och pussar med helöppen mun. Hon låter sig bäras omkring inne i restaurangköken, leker tittut i vakternas famnar, marscherar krypande fram och gömmer sig på golvet bakom kläderna i butikerna. Men det finns andra gånger också. Nu när hon vill lära sig att gå själv och vara en självständig liten kvinna vill hon inte alla gånger bäras omkring hela dagarna. Då kan hon vara mindre charmig, spänner hela kroppen, blir grisrosa och stel som en tjock pinne. Jag ser på thailändarna hur förvånade de blir och de lämnar snabbt tillbaka henne till mig med ett leende. När vi går hem några timmar senare säger de ”See you tomorrow Joliiine!”. Vi är stammisar där nu.

I helgen var vi på Chaweng Beach och badade. Det tog inte många sekunder innan Leon och Joline hittade en kompis. En thailändsk pojke i Leons ålder var där medan hans mamma arbetade som massös på stranden. Han kunde inte ett ord engelska, men svarade Leon på thailändska. En helhjärtad lek utan att förstå varandra ett skvatt. Leon kan ett ord på thailändska, krokodil, och kompisen blev glad.

Från ingenstans lekte de tre i sanden, klättrade på små hus medan Jollan satt kvar på marken och kollade in de stora killarna, hjulade på stranden och liksom bara fann varandra i leken. Skrattade och lekte Följa John utan att ens veta varandras namn. Leon försökte härma sin kompis som utövade någon (egen?) form av kampsport. De studsade fram över sanden, den thailändske pojken med en precision som fick Leon att framstå som en söt och klumpig liten elefant. Det är fascinerande att se hur fort barn kan hitta vänskap, även om den bara gäller för en dag. Leon vill leta efter honom nästa gång vi åker dit.

Våra barn verkar absorbera sitt liv här just nu, både landet och människorna. Mitt föräldrahjärta blir varmt. Det är en stor del av varför vi kom hit. Att ge dem en bit av en till värld.

/Marja

Leva just nu. Varje dag

Vi har bott i Thailand i drygt två månader nu. På ett sätt känns det som om det var en evighet sedan vi klev av planet i Bangkoks fuktiga värme. På ett sätt känns det som om vi är nykomlingar här, för det är så mycket vi fortfarande inte förstår. Så många delar av samhället som är raka motsatsen till det svenska. Som att leva i spegellandet.

Idag var vi bortbjudna på grillfest hos ett brittiskt par som bor i närheten. De äger och driver det internationella dagis som Leon går på nu och som Joline ska börja på i oktober. För oss var det första gången vi umgicks med andra på ett kompissätt här vilket är otroligt betydelsefullt. Vi satt i deras trädgård när den tropiska kvällen lade sig. Åt grillat, drack några glas vin och pratade. Alla andra som var där var engelsmän eller amerikaner så det var bara engelska som pratades. Leon pratar lite engelska här hemma, räknar gärna på engelska och sjunger alfabetet, men han blir osäker när han vet att vi lyssnar. Han förstår allt vi säger när vi pratar engelska med honom men han skriker mest Naughty boy till hundarna när de kommer för nära eller när thaitjejerna vill leka med honom. När alla andra bara pratade engelska med honom och några av hans dagiskompisar var på plats så fullkomligt sprutade det ut engelska ur honom. Helt otroligt vad barn lär sig snabbt, om jag hade en lika brant inlärningskurva hade jag pratat hur många språk som helst.

När vi satt där funderade jag mycket på vad som hade fört oss dit. Vi kom alla från västerländska länder men hade kommit till Thailand av olika orsaker. Vi hade alla en stark gemensam nämnare. Jag undrar så vad de andra har i sina hemländer som de inte vill ska vara en del av deras vardag. Vad är det de har valt bort för att komma hit? Jag har intrycket av att av de som bott här länge, ett år eller mer, liksom tappat fascinationen för var de befinner sig. De tycker värmen är jobbig, elnätet är för ostabilt, elen för dyr, ormarna för många eller whatever. Visst är det så. Det är många saker här som är sämre än i Sverige. Det finns inte en lika välsmord infrastruktur här. Internet försvinner några gånger om dagen vilket kan vara hårslitande frustrerande när man som vi arbetar online. Strömavbrott är vanliga så det gäller att tänka på vad som finns i frysen och räkna med att det kanske blir förstört.

Men det kommer med i paketet. Många av motgångarna här är en del av utmaningen med att leva i ett annat land. Många andra västerlänningar här vet inte riktigt hur länge de kommer bo kvar här. Fem år? Ett år? Många vet inte vad de ska åka tillbaka till och några vet att de aldrig kommer lämna Thailand.

Men just nu lever vi här. Inte för alltid, det har vi aldrig sagt, utan just nu. När det grillade köttet fortfarande är varmt, ölen är kall och barnen leker på engelska så finns det inga andra alternativ. I det långa loppet är det en helt annan sak. Jag är så otroligt kluven till tillvaron här, jag älskar den men jag är medveten om att vi kanske lämnar den en dag. För oss är det lite själva poängen med att komma hit. Ta tillvara på nuet. Inte vänta på ett sen som kanske inte kommer, utan leva just nu. Varje dag.

/Finn

Happy new year!

Igår var det Songkran, det thailändska nyåret, vilket i vissa delar av Thailand firas upp till en vecka. Det var en upplevelse utöver det vanliga. En stor folkfest, som en slags karneval där allt handlar om vatten och lycka. Ju blötare du blir desto mer lycka får du. Finn har nog lycka för flera liv nu. Stora högtalare med eurodisco pumpades ut över ön, jag har aldrig sett thailändare dansa till Pandora förut. Också det något utöver det vanliga.

Som många högtider runt om i världen är dagens firande något annorlunda det ursprungliga. Songkran har alltid firats med vatten för att man ska möta det nya året renad. Tidpunkten för Songkran sammanfaller med att regnperioden har kommit, än så länge bara i sydligaste Thailand. Gatorna var fulla av thailändare och turister som öste och sprutade vatten med vattenpistoler, vattenslangar och stora tunnor, både längs vägkanten, på motorcyklar och på bilflak. Väldigt många klädda i de Hawaiiliknande skjortor som säljs till extrapris på Big C just nu. Alla som gick eller körde förbi blev så gott som dränkta av vatten. Man målade också huden med vit talk som sägs skydda från onda makter. Ön var extra full av liv igår. Härligt och annorlunda att se små barn som åttioåringar kasta vatten på varandra. Lekfullhet och lycka. Och blött, blött, blött.

Massor med vatten

Joline fick en Songkranklänning av en thailändsk kvinna, så att hon skulle vara extra fin på denna högtid. På dagis hade de laddat upp med ett helt berg av vattenpistoler och haft vattenkrig hela dagen.

Finn gick i förväg till Big C för att jobba med barnvagnsregnskyddet invirat runt ryggsäcken där våra laptops låg. Jag hade mobiler, pengar och extrakläder i zip-lockpåsar. Motorcykelförare saktade in bredvid mig och Joline för att söka skydd då Joline blev besparad från de största vattenmängderna. Däremot blev jag och Finn så gott som dränkta i vatten, talk och jordgubbsdoftande sprit och läsk från ett stort vattengevär. Väl framme på Big C var det stora vattenpölar efter oss. En svalkande promenad så här i den kokheta aprilvärmen.

/Marja

Thailändsk byråkrati

Nu har vi varit i Thailand i två månader och igår var det dags för oss att förlänga våra visum på Immigration Office i byn Nathon på nordvästkusten. Genom bilrutan såg vi på flera ställen sviterna efter översvämningarna med enorma jordskred där tonvis med stora klippblock rasat ned på vägen. Jag hoppas verkligen att ingen blev träffad.

Avslappnad Joline på väg till Immigration Office

Inför vår visumförlängning hade vi hade noga förberett oss med alla de papper, foton och kopior vi behövde enligt Immigrationens hemsida. Har man inte allt färdigt anses inte ansökan komplett och då tar de inte ens emot den och man måste börja om från början. En rätt hård attityd som inte verkar ge utrymme för några misstag. Väl på plats visade det sig att hälften av papperna och fotona var onödiga och Leon och Joline skulle inte alls förlänga sina visum då de är för små. Detta trots att det är Immigrationens egna strikta regler på deras egen hemsida. Oavsett information, från öppettider till lagar, är det oftast på ett helt annat sätt när det väl kommer till kritan. I Thailand får man ta det mesta med en nypa salt, ibland en hel näve. Imorse fick jag skjuts av en polis, han var på väg till jobbet och vevade ner rutan längs vägen. Ibland kan Thailand skilja sig rätt mycket mot Sverige.

Sedan drygt två dagar har vi inget Internet, varför vet vi inte, men supportkillarna från ”The big shop” (läs: köpcentrat Tesco Lotus) lovade igår efter fem telefonsamtal att komma, men de dök aldrig upp. Idag är det Songkran, det thailändska nyåret, och då är det mesta stängt på ön så vi räknar inte med att vara online på ett tag. Just nu sitter vi i köpcentrat Big C där jag och Joline hänger med andra thailändska småbarnsmammor medan Finn jobbar mitt i infernot av nudlar, krimskrams och evigt tjutande maskiner från leklandet. Som att ta med sig jobbet till en mix av Nordstan och Liseberg. Det mesta går om man vill, right?

/Marja

Munk som munk liksom

Jag är inte religiös på något sätt. Jag är inte döpt och har aldrig aktivt letat efter en religiös pusselbit som saknas i mitt liv. Jag har stor förståelse för själva behovet av religiös tillhörighet men som mycket annat så kan även guds ord missbrukas. Här i Thailand har religionen en naturlig del i vardagen. Den thailändska buddhismen har blandats med hinduism och gammal asiatisk animism. Utanför varje hus finns ett andehus där man offrar rökelse, blommor, läsk eller frukt. Tur har stor betydelse här, det är viktigt att bära symboler for good luck. Det kan vara amuletter men symboliken finns på många andra ställen, i att ha ett barn av varje kön, i att ha smilgropar eller att träffa någon man precis pratade om.

Det ligger ett tempel i dalen nedanför vårt hus. Varje dag hör vi munkarnas böner och vi brukar gå över tempelområdet för att komma till Fisherman’s Village. Leon tycker mycket om att se munkarna där de går och sköter sina dagliga sysslor, städar, matar fiskarna. Han blandar fortfarande ihop munkarna i templet med bakverken munkar som han också gillar. Idag frågade han var munkarna med gröna kläder är eftersom han åt en munk med grön kristyr förra lördagen. Munk som munk liksom.

Idag tog jag och Leon en promenad och strosade över tempelområdet. Utanför en kuti som munkarnas hus heter, satt tre munkar och vilade i skuggan. Leon ville gå fram men vågade inte själv. Jag föregick med gott exempel och gick fram och hälsade. Vi blev otroligt väl mottagna och blev inbjudna på fika. Leon fick mjölk, kex, bananer, mango, kakor och sojagodis. Jag fick både kaffe och the. Ingen av dem pratade särskilt många ord engelska och min thailändska är knappt existerande. De blev väldigt glada över de få ord jag lyckades få fram.

Leon och Boy söndagsfikar

Jag beundrar verkligen de som väljer att leva i tempel. Alla thailändska män förväntas att någon gång i livet prova på livet som munk. ”Boy”, den munk jag pratade mest med idag hade levt i templet i ett år, det finns inget krav på hur lång eller kort tid man ska stanna. Boy visste inte hur länge han skulle vara kvar, han var där just nu, det var det viktiga.

Jag pratade med munkarna om Sak Yant som är en religiös tatueringsritual där den tatuerade får en Yant som är en buddhistisk bön eller mantra intatuerat. Ingen väljer själv sin Yant utan det beror på var man är i livet och vilken situation man befinner sig i. En yant är alltså ingen dekorativ tatuering utan en symbol som ska hjälpa en i livet, tro vad man vill om det. Sak Yants går tyvärr inte att göra på Koh Samui.

Boy ville att vi skulle komma tillbaks imorgon. Leon ritade en teckning i munkgult och munkorange så vi ska gå dit med den efter dagis tror jag. Jag har en del att lära mig av munkarna, jag är en rastlös själ så lite lugn och ro och en kopp munkthe skadar knappast.

/Finn